En sekunds ouppmärksamhet kan förändra ditt liv. En händelse kan beröva dig på det. Efter att döden ständigt funnits där som en stinkande andedräkt som någon hastigt försökt dölja har jag fortfarande svårt att ge upp hoppet trots att det gång på gång fått sig törnar. De säger att det sista någon kan ta ifrån en är hoppet, det som får oss att fortsätta tro på att allt ska lösa sig. Den starkt brinnande eld som befinner sig inom oss och som får oss att återigen resa oss upp efter ett fall och gå med rak rygg och möta verkligheten än en gång. Åldern är någonting man inte kan undvika. Döden, någonting som vi alla någon gång ska möta. Trots att vi vet hur verkligheten kommer att te sig vill vi gärna tro att våra nära och kära kommer att leva för evigt, att vi aldrig ska tvingas leva utan dem. När någon långsamt eller kvickt rycks bort från en kan man veta att det är nära slutet, man kan till och med gå igenom sekvensen i sitt huvud hundra gånger och försöka acceptera det men ändå finns hoppet om att allt ska bli bra ändå där. Trots att personen kanske var gammal och att man hade en lång tid att acceptera faktumet att personen inte kommer leva förevigt blir man chockad. Frågan är ju då, kan man någonsin förbereda sig på att någon ska dö? Jag önskar jag hade svaret på den frågan.