Har ni tänkt på en sak som i alla fall stämmer in på mig, man blir som djup på kvällarna. Därför har jag tänkt lätta mitt hjärta något och dela med mig av mina tankar som jag har...

LIVET- ett stort och komplicerat ting. Som man brukar säga är livet inte lättare än man gör det men många gånger, i alla fall för mig har olika händelser både tärt på mig och härdat mig. Vi har alla både bra och dåliga erfarenheter från det förflutna, liksom vi både har bra och dåliga minnen. Jag är en person som hatar att vara ledsen och arg, helst av allt vill jag bara vara glad hela tiden. Det är bra att ha en positiv livsyn fast jag vet inte riktigt om skratt och att bara låtsas som att allt är bra är det bästa sättet att hantera problem, det har det inte alltid varit för mig.

Vissa gånger känns det som att varje gång man ha tagit sig över ett "hinder" och börjat acceptera livet för vad det är kommer det alltid ett nytt "hinder". Detta har hänt mig gång på gång. Livet är ingen dans på rosor och man lär sig mycket om både sig själv och andra under åren som går, vad man ska ta till vara på i livet och när det är dags att släppa taget om saker "för att rädda sig själv". Man funderar på vilka saker som är värda att kämpa för.

Det finns flera saker som jag skulle ha gjort annorlunda om jag kunnat resa tillbaka i tiden, bland annat att tala om för min mormor hur mycket hon betydde för mig, hur mycket jag älskade och fortfarande älskar henne. Just detta är ett känsligt ämne för mig och något jag inte alltför gärna delar med mig av men ändå ibland nämner vissa bitar i ett försök att hantera detta. Hon hade levt till stor del hela sitt liv, min underbara mormor som gav mig stöd då andra misslyckades som vunnit mot cancer en gång trots att det i slutändan var detta som tog hennes liv- bara på grund av att dagens läkare prioriterar antalet patienter som strömmar in och ut ur sjukhuset varje dag mer än att faktiskt gå till grunden med patienternas problem. Den sista gången jag träffade henne var som att gå i ett vakum, jag kände av att något var fel men kunde inte säga vad det var. Sista gången jag sa hejdå, så liten och mager satt hon där på sjukhus-sängkanten med armarna utsräckta för att omfamna mig. Det sista hon sa Hejdå min älskade lilla flicka, min lilla sötvattenspärla. Om jag hade vetat om vad som skulle ske tidigt på morgonen hade jag aldrig släppt henne.

Trots detta måste livet ändå gå vidare, folk dör och folk föds och allt man är med om under sitt liv formar en till den man är. En sak jag dock klart och säkert vet är att jag aldrig skulle ha klarat att hantera vissa saker utan mina vänner, mina underbara älskade vänner både nya som gamla. Med dom kan jag vara mig själv och utan dem vet jag inte vad jag hade gjort. De jag pratar om är att äkta vänner inte växer på träd, en del kommer och går medan andra stannar kvar. Man förändras mer och mer ju äldre man blir och det är då som man märker vilka dessa äkta vänner är. Vänner stöttar, hjälper och finns där.
En del gånger vaknar man en dag upp och märker att man inte längre har samma relation till vissa personer som man en gång hade, andra gånger går man helt enkelt olika vägar av olika händelser eller tappar kontakten mer och mer.
Jag är nog lyckligt lottad att ha flera nära vänner och det är jag otroligt tacksam för. Jag hoppas att ni vet vilka ni är och att ni betyder otroligt mycket för mig.

Sov gott och dröm sött.
Kram Anna